Madeleines sida

Jag har tänkt en längre peridod att nu ska det bli officiellt även här. Men det har inte riktigt blivit av pga olika anledningar. Mest att jag är lat. Men nu till avslöjandet. Daniel och jag ska bli föräldrar. Datum är beräknat till den 8 december så just nu befinner jag mig i slutet av vecka 17. Jag kan också tillägga att detta barn är enormt efterlängtat och vägen dit var inte helt lätt.

Först var det en liten övertalningsprocess att få med Daniel på noterna, fast han var ganska lätt övertalad när det väl gällde. Han har ju alltid sagt till folk att nä här blir inga barn gjorda de närmsta 20 åren. Det har inte varit helt lätt för mig att höra alla gånger även fast han säger så för att folk ska sluta fråga om när man ska skaffa barn. Den frågan har jag också ställt till många, men det tänker jag aldrig mer göra. För under perioden som vi försökte få barn så har man fått den frågan några gånger och eftersom min sambo vägrade tala om för folk att vi försökte så var det bara att hålla masken att nä här är inga barn på väg och varje gång har det gjort ont inom mig att det inte har blivit något än och varenda en som har frågat har jag velat skälla ut efter noter att så frågar man inte. Det är ungefär som att säga till en tjock människa att när har du tänkt börja banta. När den personen försöker gå ner i vikt men av olika anledningar misslyckas. Sen är det ju faktiskt en del som visste om att vi försökte och sen om de frågade om det hade blivit nåt är en helt annan sak, för då kunde jag ju säga att nej här har det inte blivit nåt och även tillägga att jag mådde dåligt över det. Då kanske ni undrar hur länge vi försökte och det var inte så länge egentligen, men sju månader tog det och det var de sju jobbigaste månaderna i mitt liv, känslomässigt. Det är inte så lång tid egentligen. Men när mina syskon har blivit gravida på en gång och föräldrar så börjar man ju tänka om man kan få barn överhuvudtaget.

Detta var då den jobbiga biten. Sen var det dessto roligare när gravid stickan visade att man var gravid och just nu är jag bara tjock. För den där magen, den växer så det knakar. Jag har däremot inte gått upp något i vikt än och det ser jag som något positivt. Vågen visar sina stadiga 65kg. Som mål har jag att inte väga över 80kg. Hur jag ska klara detta är sedan en annan historia. Enligt mig så lider jag inte så mycket av gravidhormoner, frågar man Daniel får man nog ett helt annat svar. Men trött är jag som bara den och det tär på humöret. För först jobbar jag som en galning och sliter arslet av mig på jobbet och sen sliter man arslet av sig här hemma. Är det inte gräsklippning så är det något annat som ska göras. Sen när semestern kommer då ska jag göra klart plattgången hur jag ska få dit en massa grus/mackadamm och sen plattorna är för mig en gåta. För Daniel håller på och fixar till pannrummet så vi får dit den nya pannan. Jag kanske skulle ha tänkt ett steg längre förra sommaren då jag drog igång detta projekt.

Nu ska ni inte förvänta er att detta blir en preggo/mamma blogg för det kommer inte att ske. Det är fortfarande Gösta som kommer vara i centrum på denna blogg. Imorse när jag vaknade vid kvart i sju så hade han lagt sig mellan Daniels och min kudde och var jättesöt, sen när jag hade vart på toa så hade han lagt sig på min varma fläck i sängen. Sen vaknade Daniel och jag dög inte längre. Då var det bara husse som gällde. Jävla katt. Numera finns Göstas mormor Siri med på Pelles blogg http://www.pellespersonliga.se tyvärr så finns ju inte Siri längre då hon för snart två år sen dog av blodförgiftning, jävla katt att gå och dö.